Så inser jag att alla vänner jag hade i dom första åren, är borta. En som alltid trodde och litade på mig kunde inte i6:an berätta för mig vad som hände då hon och en annan tjej i klassen var borta hela sv lektionen och fick en massa trubbel... och en som ( jag vet inte hur jag ska skriva så det blir rätt ) slog armkrock på rasterna och läraren forväxlade namnen på hänger med dom skummare och stökiga personerna. Det ända som blev kvar var jag och den jag första gången som jag skulle börja på en ny skola, följde efter för att hitta till skolan... Sorgligt när man tänker på det och när man väl gör det så undrar man vad dom egentligen tycker och vad dom saknar från förr. Jag saknar allt skratt och alla stunder vi pratade om killar, fotboll och jaa allt mojligt. Jag kommer ihåg dom gånger då vi allihopa spelade fotboll på rasterna mot killarna eller mot dom andra klasserna ända tills läraren fick komma ut och hämta oss :,) men allt detta är helt bortblåst nu.6:an förändrade allt! En kan inte klara av att vara sig själv med så många killar runtomkring. En andra kan hantera och vara sig själv men glömmer bort vem hon va och brukade vara. Och den sista blir köpt av en idiot som hatade mig bara för att jag pratade och började skratta med en av dom som hon känner. - kan jag få spela på din mobil, frågade hon ofta. Jag sa nej vissa gånger och snabbt for idioten i mellan - här du får spela på min för jag är mycket snällare än Katrin. Jag blev så jävla less att jag tillslut sa något och sedan inte brydde mig. Nu känner jag att jag borde ha gjort nått, men jag höll låg profil, stod ut med det VÄRSTA året i MITT LIV. Sedan kom 7:an, ny skola, går med motståndarna och trivs hur bra som helst. Och är sju jävla glad.Nu har jag provat gilla saker på fb för att se vad mina " vänner " tycker om mig och svaret på - känner jag dig- var - jag tror det.....Jag gråter varje gång jag tänker på detta, och varför försöka glömma, det kommer ju aldrig hända.... Hon kanske har 500 vänner på fb men känner bara 2/3 av dem, men jag vet inte längre om jag är en av dom 1/3 som är kvar....Hon kanske har fler falska kompisar som går i grupper och snackar skit om andra och om mig, men hon vet att om jag blir förbannad finns det inte något som hindrar mig från det jag gör... visst jag kanske är kvar i barnstdiet och jag leker i snön och har ett fånigt rum men bara för det så kan du fortfarande lita på mig. Jag skulle aldrig säga nått även om jag blev as förbannad på henne ... jag skulle inte berätta något för någon alls för att mig kunde hon lita på! Vart ska detta sluta? När ska detta sluta ? Och HUR kommer det sluta? Kyss